En mammas bekännelser...

Så var vi där igen... Jag börjar faktiskt ana ett visst mönster i mitt beteende.. vilket är både lite irreterande och samtidigt lite roande. Varje gång jag får tummarna ur och skriver här inne, så är mitt liv lite smått kaos... Men... såhär är det ju nästan alltid! Att det ska ta sån tid att förstå att det kommer att vara såhär... Mitt liv.. Kaos, stress, rörigt, intensivt.... och alldeles alldeles underbart!!
Men nån stans mitt i kaoset får denhär mamman smått hysteriska utbrott, både på sina barn och sin man! För att i nästa stund ångra ihjäl sig, och typ vara världens jävla supermorsa för att kompensera sitt dåliga beteende... Jaja.. ja väl bara sån...En helt vanlig morsa! Som så många gånger förr har jag hört av nära och kära omkring mig att: Du borde lungna ner dig lite! Stressa inte så förbannat! Tagga ner! Ta det med ro! Läs en bok... !!!!!!!! NEEEEJ... jag vill inte allt detdär... Jo, altså jag vill ha ro i mitt hjärta.... och min hjärna... men vem är jag... om jag inte lever det liv jag lever nu... Just genom att... STRESSNJUTA!!

Föresten... för ett tag sedan blev jag erbjuden ett jobb... och ja tackade JA! helt galet... Mitt i studier, och en renovering till.... av tvättstugan, lite oförberett men ändå..! Under många och långa vakennätter låg jag och funderade över dethär nya jobbet! Vad skulle hända med mig... Skulle jag nu bli vuxen... och ta så många vuxenbeslut... löneförhandla.. diskutera läroplanen på en helt annan nivå... Presentera sig själv för nya kollegor... Vad ville jag att dom skulle se? och veta om mig? Jag har ju på så vis världens chans att visa en annan sida av mig... inte bara den som är pigg, glad och sprallig... utan den som också kan ta saker på allvar, diskutera, och vara "vuxen"... men sen tänkte jag.. är det jag det?? Jag kan meddela att jag funderar fortfarande..

Igår skrev jag på papperna på min nya arbetsplats... på kvällen fick jag ett mail... ett mail som var skickat till alla mina blivande kollegor.. Att de fått en ny arbetskamrat... Och förklaringen löd följande! "Vi kan nu hälsa Lisa Sandberg välkommen till oss.. Alltid lika roligt att träffa dig Lisa, pigg och glad, du passar oss perfekt!" Den satt som en smäck!!

Så... detdär med att visa en annan sida... alltså jag vill uppfattas som pigg och glad...
men jag är mer än så.. Det blir min nya utmaning... Att visa mina andra sidor... Kanske INTE den då att jag fläskat till mig lite runt midjan, att jag just nu skiter i att träna för att jag inte pallar... jag vill fika och äta godis... Jag kan träna nån annan gång... men vänta bara... om några veckor har jag säkert varit ute och sprungit en mil... För sån är ja!